På Europeiska Gröna Partiets rådsmöte i Budapest var det ungefär 400 deltagare. Mycket av arbetet med att ta fram resolutioner ägde rum på glest besökta förmöten, där det är viktigt att vara med om man vill påverka resultaten.

Precis som jag förutspått lyckades rådsmötet vaska fram en kompromiss om den väpnade insatsen i Libyen, och lyfte framförallt fram flyktingarnas situation. Diskussionerna på det förberedande manglingsmötet var dock heta. Många gröna är pacifister, och även om de inte sade det rakt ut verkade vissa andra inte ha något emot mer militärt våld för att störta en diktator. Jag drev linjen att EGP skulle anta en resolution om de saker som vi är mer eller mindre eniga om, och det var där vi landade.

Med anledning av kärnkraftsolyckan i Japan antog rådet en resolution om kärnkraftsavveckling där vi kräver att de reaktorer som har störst säkerhetsproblem ska stängas omedelbart. Jag fick med mig förmötet på ett svenskt förslag om att vi också ska vara emot effekthöjningar på kärnkraftsreaktorer.

Debatten på mötet var dock inget vidare. Bismarck sade en gång något i stil med att man helst inte vill veta hur det går till när korv och lagar produceras. Det samma gäller även resolutioner. På mötet drev EGP:s språkrör Monica Frassoni hårt att alla reaktorer som byggts före 1980 skulle stängas omedelbart. De flamländska gröna argumenterade emot eftersom det skulle vara mycket svårt att genomföra i verkligheten och strider mot en nationell överenskommelse om hur snabbt kärnkraften ska avvecklas. Årtalet var godtyckligt satt utifrån att Tyskland precis bestämt sig för att tillfälligt stänga de reaktorer som är äldre än det året. Frassoni svarade dock att man inte kan ta hänsyn till enskilda länder och argumenterade som att det inte var viktigt att kraven i EGP-resolutionen var genomförbara. För mig som miljöpartist känns den attityden väldigt främmande. Den resolution som antogs gick dock på flamländarnas linje. Och det är bra. Det är ju trots allt reaktorernas säkerhet och inte ålder sig som är problemet.

Rådsmötets höjdpunkt var ett improviserat tal av den tyske EU-parlamentarikern Reinhard Bütikofer som berättade om valframgångarna i delstatsvalen nu under våren. De gröna har gått fram över hela Tyskland och i Baden-Württemberg fick de 24,1%, och blev större än socialdemokraterna. Enligt Bütikofer beror framgången på en kombination av uthålligt arbete i många år med att presentera seriösa genomförbara förslag, att man haft modet att våga vara radikal i bland annat kärnkraftsfrågan (utan att bli alltför radikal), politisk bredd som gjort att man byggt upp förtroende i många olika frågor (framförallt när det gäller den ekonomiska politiken), och att man lyssnat och varit genuint öppna för andra, även landsbygdsbor och människor som inte tillhör medelklassen. Andra viktiga faktorer var lokal styrka där gröna i kommunala majoriteter vunnit människors förtroende, en populär ledare i delstaten och att partiets olika falanger varit eniga och dragit åt samma håll i valrörelsen. Miljökatastrofen i Japan bidrog också till att mobilisera väljare, men det är värt att notera att de gröna hade 20 % i opinionsmätningarna redan innan Fukushima.

Rådsmötets sämsta beslut var resolutionen om ”sustainable prosperity”. Resolutionen argumenterar bland annat för EU-skatter, euro-statsobligationer, och en rejäl ökning av EU-budgeten. Resolutionen förordar också att nya EU-skatter ska kunna beslutas med majoritetsbeslut. Miljöpartiet röstade emot den här resolutionen och vi fick med oss bland annat de engelska gröna.

Jag var också med utrikespolitiska arbetsgruppens möte där vi bland annat fick en dragning från en fransman som argumenterade för att EGP borde driva kravet om en gemensam EU-arme. Några av tyskarna (bland annat Bütikofer) framhöll att det inte är en realistisk ide, och definitivt inte just nu. Jag talade naturligtvis emot, och lyfte också frågan om EU:s stridsgrupper som står och kostar pengar, men hittills aldrig har använts. EU har hittills inte varit särskilt bra på militära operationer och en av tyskarna lyfte frågan om inte EU borde koncentrera sig på civila insatser istället. Fransmännen verkar visserligen vilja skriva in ett krav om en gemensam EU-armé i nästa valmanifest, men jag tror att det är möjligt att stoppa.

Rådsmötet hann också med att rösta om organisationsutredningen ”Fit for the Future”. Det finns en grundläggande konflikt där vissa vill att EGP ska utvecklas till ett eget parti i sig, medan andra istället anser att EGP är och ska vara en organisation för nationella gröna partier som samarbetar med varandra. De som vill centralisera driver på för individuellt medlemskap och vill införa transnationella listor i EU-parlamentsvalen. De flesta frågor som berör konfliktfrågorna hänskjuts för vidare utredning, och rådsmötet ägnade sig främst åt att styra upp en massa saker som vi är mer eller mindre eniga om. Bland annat så ska rådsmötena bli bättre, antalet olika sorters resolutioner bli färre, och medlemskriterierna redas ut. Mötet rekommenderade också att EGP i längden inte ska acceptera att medlemspartier konkurrerar med varandra i samma val. På det stora hela var det bra beslut.